Trött...
Klockan har hunnit bli 22.24 och jag är helt utmattad...
Har fått gjort hur mycket som helst idag, men ändå känns det som där är lika mycket kvar... Så skönt att det är fredag i morgon!
På lördag ska vi hitta på något skoj har vi tänk - Vad återstår att se!
Orkar inte skriva mer... Nu väntar sängen!
Natti natt
Har fått gjort hur mycket som helst idag, men ändå känns det som där är lika mycket kvar... Så skönt att det är fredag i morgon!
På lördag ska vi hitta på något skoj har vi tänk - Vad återstår att se!
Orkar inte skriva mer... Nu väntar sängen!
Natti natt
Storm...
Visst blåser det... Men någon storm tycker jag inte det är... Ska snart bege mig ut igen... Får se om jag blåser bort denna gången...
Håll i hatten!!!
Tacos
Ikväll blev det tacos! Emma fick bestämma! Nu ska Prinsessorna nattas sen väntar städning och höra klart en del arbeten!
Just nu att en brandbil nere på vår gata... Undrar vad som hänt...
Flera människor kom gåendes i samband med att den kom upp mot ett av husen... Hmm....
Älskar denna bilden!!!
Tycker det är så väldans gulligt när barn sover så här! Finns inget sötare!!!
Ville bara dela med mig bilden på vår lilla Frida!
En givande tisdag
Idag vaknade jag tidigt. Lilla Emma snarkade tätt intill mig. Väckte prinsessan och sa att det var dags för dagis! Hon blev överlycklig eftersom hon varit hemma i över en vecka nu!
Glad i hågen begav vi oss till dagis!!!
Sen var det dags för mig att ta itu med dagens bestyr! En givande dag på den fronten!
Kvällen har bestått av en del arbeten och inlämningar som ska vara klara denna veckan, mys med mina älskade barn och man! Sen bidde den en pratstund med Lizzi! Alltid lika skoj!
Nu ligger jag i sängen och tidigt för en gångs skull dessutom! Men om jag känner mig själv rätt så kommer jag spendera en stund på ipaden så tiden lär springa iväg även ikväll!
Tankarna gick till Pappa ikväll pga av en händelse son inträffade... Tänker alltid på honom, men just ikväll av en speciell anledning. Undrar om han vet hur mycket jag saknar honom... Men det gör han alldeles säkert...
Natti natt
Jag ska hitta tillbaks...
Jag minns fortfarande 2009, det året då hela min värld förändrades.
Jag var nybliven Mamma och lyckligare än någonsin. Min lilla Emma var mitt allt.
Vad jag inte visste var att bara runt om hörnet väntade något helt annat...
-
Det var i Februari 2009 som mina ögon skavde och jag trodde jag fått något i dem. Jag var hos ögonkliniken men eftersom man ej hittade någon skickades jag hem med lite salvor.
Jag började rasa i vikt och mina händer plötsligt av oförklarliga skäl darrade mest hela tiden. Kort därefter svullnade min hals något enormt och jag började tappa hår.
En hyperaktivitet infann sig och jag kunde helt plötsigt vara uppe nästan hela nätterna och behövde bara 1-3 timmars sömn, sen var jag igång igen.
Jag trodde allt berodde på min viktnedgång och associerade aldrig det till något annat.
-
Helt plötsligt var vi i mitten av sommaren och folk runt om mig kommenterade hela tiden min viktnedgång, äter du, bantar du, har du anorexia osv. Min blick var stirrande och många uppfattade mig som drogpåverkad. Jag fick kommentarer om min hals mest hela tiden varför jag nu gick istället valde att hela tiden gå klädd i polotröjor.
Nu började folk fråga mig om jag varit hos läkaren... Jag svarade att allt nog berodde på min viktnedgång och att det inte var något att oroa sig för.
Jag vägde nu 57 kg ovch var 1,75 lång. (Har alltid vägt 65-68 kg)
Så sen min dotter föddes i Mars 2007 tills våren 2009 har jag nu gått ner 39 kg.
Klart att det syntes...
-
Eftersom kommentarena inte slutade bestämde jag mig för att gå till läkaren, inte för att jag trodde där var fel på mig, utan för att få tyst på alla andra som trodde det...
Min Pspps följde med mig och jag steg in i rummet till läkaren, jag hann inte sätta mig ner så sa han... Här har vi en tej som har problem med sköldkörteln...
Sen gick det fort...
-
Jag fick en remiss till endorkinologen bara några dagar efter mitt besök i Juli 2009
Provtaningar, läkarbesök, remisser, medeciner blev nu en stor del av min vardag.
-
Jag kom till endorkinologen och mina prover visar att jag har giftstruma.
Man gör flera undersökningar jag vägs, fotograferas, får veta vad detta är, hur mina mediciner ska tas osv osv
Helt plötsligt sitter jag som 27 åring med en kronisk sjukdom. Hur gick detta till?
Mina frågor tog aldrig slut, jag hde ett helt A4 papper med mig med frågor om allt mellan himmel och jord.
-
Jag får en remiss till Ultrljud och en finnålspunktion. Detta är för att se hur förstorad sköldkörteln är och hur den växer, även prover på den osv. Vet fortfarande inte vad allt det gav svar på...
Jag får mina mediciner, totalt tar jag 11 tabletter om dagen och detta pågår i 7 månader.
Man ska stoppa blödningen med en av medicinerna, en är för mitt hjärta och en trejde för att min sköldkörtel slutat fungera. Jag går nu på mediciner för att överleva. På bara några dagar förändras hela mitt liv...
-
Jag får nu min remiss till operation. Den 8 December pussar jag min lilla Emma och beger mig med min man till Lunds Lassarett där vi möts av läkaren. Jag får besedet att operationen blivit inställd.
Jag blir så ledsen...
-
Fortsätter med mina mediciner och den 7 Februari får jag en ny tid.
Jag är först ut på operationsdagen och Patrik är med mig.
Jag får lugnande innan operation eftersom jag är så rädd... Jag vet u inte vad jag har att vänta...
-
Operationen tar mycket längre tid än vad de förutspått... 5 timmar efter vaknar jag upp på uppvaket och kan inte prata... Jag har ett sår som täcks av ett bandage över hela halsen... Min röst finns inte där.. Jag kan knappt prata... Jag vill bara till Patrik...
1,5 efter operationen får jag komma upp på avdelningen. Där får jag stanna den natten.
Jag får reda på att min sköldkörtel var mer omfattande än vad de trodde, detta då den växte både neråt och utåt. Så man tror att det är giftstruma och knölstruma.
den natten sover jag knappt någonting... Är så rädd att min röst är förstörd, men man försäkrar mig om att det kan bli så här efter denna operationen...
-
Jag är nu opererad och man har tagit bort hela min sköldkörtel.
Jag kommer nu få leva på levaxin resten av mitt liv.
Man talar om för mig att jag får åka hem. Hur mitt sår ska skötas.
Väl hemma blir jag ompysslad av min underbara familj.
-
Dagarna går och min röst förblir trasig... Jag ringder till dem och de säger ge det lite tid... Jag gör detta, men inget händer... Det är nu jag skickas till en röst o talpedagog som med kamera går ner i halsen och man nu konstaterar att man skadat stämbanden och nervtrådarna på högra sidan.
Jag vill bara gråta när jag sitter där... Min röst, min sängröst... Det gör så ofattbart ont...
-
Det är nu jag remitteras till en talpedagog för att om ens möjligt börja återfå en fungerande röst.
Lära mig prata med diafragman...
Hos henne går jag ett bra tag, men rösten blir inte bättre...
-
Ca 2 månader efter min operation har min röst fortfarande inte kommit tillbaks... Ej heller min mensturation...
Efter ett graviditetstest visar det sig att jag är gravid...
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta...
Den dagen spenderar jag i telefon med varenda läkare jag har för att försäkra mig om vad detta innebär...
Jag tror att jag inte kan och får behålla det... Den medicin jag slutat med i samband med opertionen är en medicin som kan ge omfattande fosterskador...
Nu väntar en graviditet av kontroller, ultraljud, medicinering och provtagningar...
Hela graviditeten är så orosfylld och vi ber till högre makter att vår lilla flicka ska födas frisk.
-
Den 7 November föds vår andra lilla flicka och ett helt läkartem står beredda att ta prover, göra kontroller och vi får stanna kvar på sjukhuset i några dagar.
Jag minns en av dagarna, då jag brast i gårt och sa till Patrik... detta är mitt fel...
Men han lugnade mig som alltid och när provsvaren kom fick vi veta att vår lilla Frida var heöt frisk.
Lyckan var total!
-
Under graviditeten ville man att jag skulle gå på kortison då mina ögon blvit sämre... Men med tanke på allt som min lilla flicka redan utsattes för i magen valde jag att avstå... Det fick komma efter henne... Hon var och är viktigare!
Så nu när Frida är född och mår bra sätter man in kortison på mig...
-
Devember 2010 börjar min kortisonresa... Fy för - Jag önskar inte ens min värsta övän denna mediin.
Jag svullnade om magen och i ansiktet och tittar jag idag tillbaks på bilder känner jag inte igen mig själv.
mina ögon har nu drabbats av dubbelseende, ljuskänslighet, värk och ökat tårflöde....
Man gjorde CT-röntgen och mina ögonmiskler har svullnat jraftigt... Utåtstående ögon och stirrande blick...
-
Januari 2011 kommer och jag får ett besked som åter igen drar matten under mina fötter... Min älskade Pappa får beskedet att han har lungcancer... Hela min värld rasreas.... Min Pappa...
-
Han kämpar med sitt och jag tänker under denna tid knappt på mitt eget.... Jag vill finnas där för Pappa så mycket jag bara kan... I Juli 2011 - 8 månader efter kortionets början får jag äntligen sluta med det... Men jag glädjs inte... Istället förlorar jag min älskade Pappa ocg mitt liv blir aldrig sig likt...
En stor del av mig dör imed honom... Den 30 Juli 2011 flyttar min Pappa till Himmelen...
-
Tiden därefter är som en dvala...
-
Ändå fram till våren 2012 täker jag knappt på min sjukdom, läkarbesök, provtagningar och mediciner går som på rutin... Jag saknar min Pappa varedna vakna sekund...
-
I April 2012 genomgår jag en plastikoperation som tar bort allt överskottsfett som kommit på ögonlocken under min sjukdomstid.
-
Sommaren 2012 blir min sjukdom åter ativ och läkarbesöken blir återigen en del av min vardag... Min ögon försämras igen...
-
Jag får nu beskedet att jag måste gå till en terapeuft för att få ur mig allt...
Detta samtidigt som jag får veta att jag ska inleda en strålbehandling och en kortiosnbehandling till...
I Juli påbörjas min strålbahdnling och i Augusti avslutas den...
Nu får jag bara vänta och se...
-
Sakta men säkert börjar det bli bättre och nu väntar jag åter på en plastikoperation till... Min röst kom tillbaks 4 månader egfter min opertaion och är idag inte densamma röst jag hade innan, men en fungerande röst i alla fall..
Jag har fortfarande mitt dubbelseende lvar och man hoppas detta ska ge med sig utan operation...
-
Man säger att jag fick denna sjukdom i samband med min graviditet med vår första dotter Emma.
Med facit i hand hade jag gått igenom allt detta igen för att idag sitta här med mina barn.
Jag lever och mår bra och visst har jag en kronisk sjukdom som gör att jag är bunden till mediciner livet ut... Mediciner som jag inte överlever utan... Men detta har gjort mig starkare...
Jag tar ingenting för givet och det går inte en dag utan att jag tackar högre makter för mina äksade barn.
Visst har det varit en jobbig resa och är fortfarande men har man människor som bryr sig och värdesätter en trunt om sig så klarar man mer än vad man tror...
Jag hoppas jag blir bättre och att jag snart kan få återgå till "mitt normala jag" igen.
Tills dess så kämpar jag vidare...
Det jag inte dör av, gör mig starkare!
