.

Ack så fel jag hade... Det hade bara börjat. Sedan 2009 har jag nog drabbats av mer än vad en del gör under en hel livstid. Vissa dagar är lättare än andra, men ibland känns det så hopplöst. Jag saknar mig, hur jag såg ut, hur jag mådde och mitt liv som det var. Missförstå mig rätt, jag älskar givetvis mitt liv nu också. Mina barn, min man, min familj. Men allt jag drabbats av det hatar jag, något så fruktansvärt. Just nu går jag på strålning, idag har jag gått halva behandlingstiden. Nu är det bara 5 strålningsbesök kvar sen får vi vänta och se om det har haft effekt eller ej. Gissa om jag håller tummarna. Går dessutom på kortison nu, vill inte svullna mer... Men inget jag kan påverka så jag får väl bara bita i det sura äpplet antar jag... - Idag har jag, Emma och Elli bakat kanelbullar. Blev ca 100 stycken! SUPERGOTT!!! - Nu ska jag in i sängen, då jag ska upp tidigt i morgon! - Om du hör mig Pappa, ska du veta att saknade efter dig är så stor och jag önskar så att du kunde ringa mig, om bara för en liten stund. Älskar dig så!